RainbowsForever

Jag är förkyld och ska operera mig om exakt två veckor... känns stabilt och jävligt lägligt.
Jag har mens och det betyder mensvärk.
Jag har gråtit för att jag än en gång insett att jag inte äger en mamma, hur många mammor jag än får låna.
Jag har gråtit för att jag är ensam och fått växa upp till någon jag ännu inte förstår mig på, vad ska jag göra med mitt liv??

Det känns som om jag bara är en amöba i min fars hus, jag vill ha pengar så att jag kan ta kostnaderna för det och rusta upp det lite.
Det här huset har fått ta min mors roll. Det skyddar mig och håller mig varm och trygg.

Jag vet inte om det är sunt att känna så för ett hus, men jag komer aldrig kunna kalla något annat ställe mitt hem.
Jag ser mitt förflutna, min nutid och min framtid i det här huset, hur jag fixar det så att jag kan ha en egen familj här om några år.
Jag skulle älska att ha en man i detta huset som slår i huvudet när han ska gå igenom dörrarna, om jag inte låter höja dörrkarmen.
Jag skulle alltid ha något att skratta åt då, hysteriskt kul med folk som slår i huvudet!!

Men nu tänker jag leva i nuet, ta en till Orudis(bästa värkpillret ever) och kolla mascaran så att jag inte ser ut som ett vrak när det är time for drama(i den form då man övar på att skådeskala, agera och känna!).

Puss och kram